En pro anas bekännelser

Fy faan!! det är allt jag har att säga om att vara mig just nu. Om jag kunde skulle jag krypa ner i sängen och gråta tills jag fick vätskebrist eller nåt. Är så ledsen - utan direkt anledning, less på att må illa. Önskar att jag orkade träna, men när man nästan svimmar 5 gånger under en långsam morgonpromenad så är inte ett besök på gymmet första prioritet.

Känner mig så jävla ensam. Det beror både på mig (att jag inte orkar träffa folk) men åxå på att min sambo verkar föredra alla andra förutom mig. Så snart han tänker hitta på nåt får han det att låta som om han aldrig får göra något medan alla andra får. (Jag tycker att han låter som en bortskämd tonåring som tjatar på sin morsa..) Han trodde visst att livet sulle fortsätta vara som det var när han var singel, med hög inkomst och ca 20 -27 år gammal. Men skaffar man sambo och barn förändras livet vanligtvis!! Dessutom så har jag inte alls många vänner, efter alla år med äs och annan skit så har jag isolert mig och förlorat de flesta kontakter med omvärlden som jag tidigare hade..

Inte nog med all skit så är det superstressande att försöka få till det med matdagbok och variation i kosten, saknar mina goa piller som tyvärr inte är ok att äta nu.. Inte ens antidepp, kan jag ta pga en med. mot illamående, men dessa piller mår jag inte heller bra av - suck..

Gnäll, gnäll, gnäll åh så gnäller jag lite till

imorgon ska jag på första oficiella träffen med äs-teamet. det är nog bra, eftersom de tankarna och massa vardagliga handlingar kretsar kring äs-tänk.. men jag är fortfarande rädd för detta steg, skiträdd.

dessutom är det svårt att hitta, jag har svårt att hitta till nya platser (det är inte bara en ursäkt, lovar)

det är i och för sig länge kvar ännu, men mina erfarenheter av mina tidigare förlossningar gör inte den kommande smärtan lättare att hantera.

papporna till mina 2 första barn var inte så delaktiga under graviditeterna in i det sista var det osäkert om jag skulle tvingas åka och föda mina barn ensam. men de valde tillslut att följa med. dock var de inte något vidare stöd, kände mig helt ensam och övergiven, skräckslagen av smärtan i stort sett under hela förlossningen.

nu fasar jag redan inför den kommande förlossningen, livrädd för att bli lämnad ensam. har vart med om bla gruppvåldtäckt tidigare i livet och det hjälper säkert till med osäkerhet och rädsla i situationer utom min kontroll.

det är så illa att jag börjar gråta så snart jag tänker på det min sambo vill inte förstå mina fasor, jag vill helst ha med en doula eller någon annan som jag kan lita på utöver min sambo, men det vill han inte gå med på...

vet egentligen inte varför jag skriver, ville nog bara sätta ord på hur det känns

denna natt har inte varit lik någon annan. Jag har vakat utsvulten flera gånger och tvingats gå upp och äta flera gånger för att lyckas somna om. Ännu så känns allt relativt bra. *drar en lätnadens suck och håller tummarna för att jag ska fortsätta må åtminstone hanterbart...

Här skiner solen så jag ska bege mig ut och fixa lite, det blir kanske en tur till havet i em för ett dopp i det blå (gäller barnen inte mig såklart - jag är en riktig fegis)

En sak till som jag kom på när jag läste igenom de kommentarer jag fått. Det är jobbigt när människor dömmer efter endast läst typ ett inlägg. Som igår. I alla inlägg förutom ett som jag skrivit nu under sommaren typ har jag skrivit om hur jag mår och kämpar med att få i mig näring, men sista inlägget, som var ett tips på hur man kan hjälpa kroppen trots en extrem diet så kommenterades det att jag värdesatte min egen smalhet framför det liv jag bär på, det stämmer inte alls...

Ha en mysig lördag// jozzan

Vet att jag själv vid olika peioder har undvikit att dricka för att all vätska lägger vikt på vågen. Något som jag tänkt på de senaste veckorna när jag har typ levt utan att äta och kämpat med vätska är att igenom att dricka små mängder vätskeersättning så kan man fakiskt se till att kroppen får viktiga mineraler och saletr på minimalt med vätska.. Om jag inte fixar att bryta med mitt gulliga lilla matmonster så kommer jag testa leva på vätskeersättning när min kropp på allvar ska komma tillbaksi form efter barn nr 3...

1 tablett resorb = 15 kcal... inte så farligt alltså, åtmistone inte om man inte tilläter sig äta så mycket annat.. Typ som en vätskefasta eller nåt..

Stor varning dock för svartvinbär, den smaken är nog bland det vidrigaste man kan smaka.. Efter den slutade jag klara av att dricka vätska i över ett dygn.. Bara tanken av den får mig att vilja spy..