En pro anas bekännelser

Tänkte att jag skulle ge av mig ett litet livstecken. Jag mår förhållandevis bra om man jämför med hur illa det fakiskt har varit. Men forftfarande så ligger självhatet och det djävulska självskadebeteendet där och lurar. Som en multiresistent bakterie som vägrar släppa ataget om den drabbade.

Jag går fortfarande i samtal, har kontakt med dietist och så. Den enda medicinen jag har att ta är lergigan. Jag anser mig vara friskare. Andra i min omgivning har sina tvivel. Nu kämpar jag på med att äta och träna på rätt sätt. Men många anser att jag överdriver (som vanligt) eftersom jag tränar konskvent 6 korta pass (ca 30 minuter långa) men de är stenhårda, varvar cardio och styrkeövningar slarvar ine med maten utan är superpetig på att det ska vara tillräckligt med proteiner rätt fett och sallad potionerna ska vara precis lagom stora (använder min kära våg och liten tallrik men jobbar på att klara mig utan). Efter att ha pendlat så många år mellan ana och mia så hsr jsg verkligen förlorat uppfattningen av vad en normalstor portion är. För första gången på  mycket länge har jag varken ett viktnedgångsmål eller räknar kalorier!!

Men varje kväll griper ångesten ag i mig, skräcken för att göra fel, gå upp i vikt. Att bryta det jag kontrollerat min vikt med i stora delar av mitt liv ger stark ångest och den dövar jag med lergigan, och försöker sova bort eventuellt hetssug, tar även lergigan när jag känner behovet av att hetsäta komma. Försöker undvika stress så att ana inte ska ta över och hungern ska försvinna. HAr lärt mig att om jag undviker mat som är dålig för kroppen men inte förbjuder den helt minskar hetsbegäret samtidigt som jag mår mindre illa av att äta rätt..

Om ca en månad kommer jag att börja träna med en persomlig tränare och det gör jag i samråd med de på ätstörningsteamet. Min motivation till deras motvilliga okejande av detta är att jag vill kunna ta hand om min kropp när jag är friskförklarad. Därför vill jag kunna få bra verktyg til friskvård och sund hälsa och ett smalt liv under behandlingen. Däe finns ju de som ser om ätstörningen skulle ta över.

nä nu ska jag amma min söte pojke som nu har blivit lite drygt 6,5 månader och väger 8kg!!

Hoppas alla ni har det bra och ni märker väl om jag skriver här inne igen

Det är nu kampen börjat på allvar. Undrar om jag kommer att fixa det? Som det känns just nu kommer det att gå åt helvete. Tänk att det tog mindre än 2 veckor efter förlossningen för mina värre ätstörningstankar att återvända och slå undan benen på den friskare delen av mig..

Men jag kämpar, vet att jag inte får banta/ svälta för att då får D i sig giftig mjölk. Men att äta är så jävla svårt. Jag har sån ångest, men jag äter ändå.  Skäms för att jag äter. Försöker med barnpotioner, men får kväljningar av att äta, det är endast frukosten som jag kan äta utan att få ångest. Så länge jag äter enligt PLANEN så klart. Men jag har mycket bröstmjölk (skulle lätt räcka till en baby till). Åh det gör mig hungrig. Ett dilemma som är svårt, får ångest av hungern åxå. Men ibland blir det fail och jag får värsta paniken av det. Idag åt jag några skorpor med smör på hemma hos mamma, ja jag vet jag är åxå chockad över vad jag gjort.. Nu plågas jag av en fruktansvärd ångest. Så pass jobbigt blev det att jag har rispat lite på armen, men jag har åtmistone inte kräkts..

Känner mig som värsta fettot som fortfarande har ca 14 cm kvar till mitt ursprungliga midjemått på 56 cm!! Inte nog med det så är mitt höftmått fortfarande över 100 cm mätte i förrgår åh då var det 105 cm.. Det känns som om jag alltid kommer att vara fet nu.. Vill träna träna träna.. Men det är inte mycket som är ok att göra än. Försöker yoga lite. Åh när barnen är ute åh har kul på dagarna försöker jag gå lite. Men mina promenader som jag LÄNGTAT efter är fortfarande inte något jag kommit ut på. Vill inte lämna allt åh gå utan mina stora barn åxå, åh de orkar iof gå, men kanske inte så länge som jag vill röra på mig (si så där 2-2,5 timmar)..

Var i veckan och knäppte kort till tidningen, alla blev fina på kortet säger de flesta. Åh jag håller med, alla utom tjockisen jag som sitter där med alla dubbelhakor och hamsterkinder.. Om det inte vore för att jag vet att jag inte hade en hel chipspåse i kinderna så skulle jag lätt kunna tro det..

Nä nu ska jag sluta sitta här och grina över hur misslyckad jag är och istället gå åh träna lite, D sover så fint just nu och sonen sitter och pysslar medan dottern sitter i badet..

Igår 12:22 föddes min lille pojke D. Förlossningen gick fort efter att latensfasen väl var över.. Jag hann vara på förlossningen ca 2 timmar innan han var ute. Totalt sett föddes han mindre än 3 timmar efter att latensfasen var över. Men det gjorde jävligt ONT, vet att jag skrek att jag höll på att dö X antal gånger innan jag försvann in i mig själv och gjorde jobbet. Kunde helt ärligt känna hur jag slets upp innuti för varje värk..

Åh nu har jag fått fram mitt matvrak. det enda han vill är att äta :D

Igår när jag var på förlossningen!! När jag stod där och svettades med mina värkar och BM sa att jag kunde ta av mig den långärmade tröjan jag hade på. Ville inte det. På vänster arm är det ju fullt av nya ärr efter förra veckans bravader med ångestrispade sår.. Tog dock inte av mig tröjan då, den åkte av när jag lade mig i badet där..

Åh som sagt var, man kan inte vara direkt blyg när man ska föda barn, det går inte ihop.. Så förmodar att alla som kom in och kollade bäbisens hjärtljud osv. såg min arm och fattade vad de där ljust röda märkena stod för.. Aja, när de öppnar min journal så poppar även texten upp att jag har ätstörningar så det kanske är uppenbart att jag inte mår så bra i själen...

Ingen bäbis än.. Så det så, suckar ljudligt..